Det här är den tredje och avslutande delen i berättelsen om min resa till Antarktis. Har du inte läst de två andra delarna kan du göra det här och här.

Telefonen ringde och i andra ändan fanns skeppsläkaren. ”I’m so very sorry – you tested positive”. En halvtimme senare kom en besättningsman i full skyddsutrustning för att flytta oss till skeppets ”röda zon”, isolering för covidsmittade och nära kontakter.

Den nya hytten var väsentligt sämre. Den var utan balkong och med instängd luft. Motorn hördes tydligt genom golvet. Vi fick gå ut för frisk luft två gånger om dagen, på ett dieselosande maskindäck. De andra fångarna – förlåt resenärerna – berättade att det första veckan inte fanns rätt till utomhusvistelse.

Det fanns inte mycket att göra och jag roade mig med att fotografera fåglar under utevistelserna.

Efter några dagar fick vi besök av chilenska myndigheter för nytt covid-test. Vi fick även veta att utevistelsen ställts in på grund av stark vind, då det fanns risk att sjuka skulle smitta friska. Vi fick även besked att vi skulle flyttas till ett karantänhotell i Punta Arenas där vi skulle få betala 200 dollar per natt.

Sent på kvällen fyllde Hurtigruten en buss med samtliga resenärer i röda zonen, både sjuka och friska, utan försök till uppdelning. Det fanns ingen ventilation i bussen och när vi kom fram till karantänhotellet var fönstren täckta med ett tjockt lager imma. De som inte smittades redan gjorde det nog då.

Framme vid hotellet blev det närmast kaos i receptionen när alla skulle checka in. Hotellet hade även vanliga gäster och de tycktes inte vara informerade om att folkmassan till stor del hade covid. Vi fick till sist ett minimalt rum vars enda fönster ledde mot en betongvägg mindre än en meter bort. Det fanns ingen rumsservice och inte hellre någon telefon för att kontakta reception. Istället skulle all kommunikation ske via en WhatsApp grupp, men mestadels ignorerade hotellet dessa meddelanden.

Vi överlevde tack vare möjligheten att beställa mat med PedidosYa!

Från början fanns ingen utevistelse men efter några dagar gick hotellet med på att öppna taket.

Hurtigruten försedde oss dagligen med chips, öl och vin.

En kväll satt vi uppe på taket och pimplade rödvin. Jag kom att tänka på en liknande scen ur filmen Nyckeln till frihet. När natten lade sig kunde vi se Alfa Centauri på stjärnhimlen.

Efter en dryg vecka på karantänhotellet kom dagen då jag släpptes ut i frihet. Den dagen gick jag mer än en mil.

Det blev till sist dags att flyga till huvudstaden Santiago de Chile och därifrån hem igen. För att flyga i Chile måste man ha ett digitalt mobilitetspass. När man scannade mitt lyste det rött och informerade om att jag skulle vara i isolering, trots att min tid i isolering enligt Hurtigruten var över. Det blev lite nervöst att passera kontrollerna, men ingen frågade efter mobilitetspasset. Efter en natt på Mandarin Oriental kunde vi till sist stiga på planet tillbaka till Europa och en anslutning senare Sverige.

Resan hade kostat knappt hundratusen kronor. Hurtigruten hade lovat oss att betala tillbaka 20 % av resans pris då kryssningen fick avbrytas, men de ville först inte kännas vid detta löfte med hänvisning till att jag varit sjuk. Det verkar till sist ordna upp sig och jag har gott hopp att kunna få tillbaka en liten slant.

Trots problemen var det en fantastisk upplevelse att se Antarktis och inget jag vill ha ogjort. Jag kom tillbaka med minnen för livet, både goda och mindre goda men i sinom tid kommer jag nog uppskatta dem alla.