Ifall du ännu inte läst del 1 av min resa kan du göra det här.
Drakes sund skiljer Eldslandet från Antarktiska halvön. Det anses vara ett av världens farligaste farvatten och även under gynnsamma förhållanden är vågorna fem meter höga. Vi fäste allt i vår kabin för att undvika ljuden när saker rullar fram och tillbaka. Jag tog sjösjuketabletter för att inte bli illamående. MS Roald Amundsen har stabilisatorer som motverkar rullning men de kunde inte mer än ta udden av de värsta krängningarna.
Två dagar senare skymtade vi Antarktis. Första stoppet blev Yankee Harbour på en ögrupp utanför antarktiska fastlandet. Vädret var inte det bästa, men vad gör det när man får se pingviner!
Jag undrar om de någonsin fryser.
På kvällen blev det nyårsfest. Skeppets strikta covid-protokoll kanske inte följdes till punkt och pricka timmarna efter tolvslaget, men kul var det! Jag träffade bland annat ordförande för en amerikansk sjukontinentsklubb och antogs som medlem under ceremoniella former. Vi skålade för nummer 7!
Dagen efter blev det obligatoriskt PCR-test. Senare på kvällen meddelade kaptenen att tre personer testat positivt för covid-19 och isolerats tillsammans med nära kontakter. Jag överraskades av detta eftersom samtliga resenärer fick göra minst tre PCR-test och ett antigentest innan de tilläts stiga på skeppet.
Nästa landstigning blev Brown Bluff på det antarktiska fastlandet, i området Tabarín som första utforskades av den svenska antarktiska expeditionen under ledning av Otto Nodenskjöld och Carl Anton Larsen. Brown Bluff har bildats av ett vulkanutbrott och jag fick lite känslan av att gå på en annan planet.
Även på Brown Bluff träffade jag pingviner.
Någon dag senare gjordes ytterligare ett PCR-test av alla passagerare. Fyra nya smittade upptäcktes och bastun samt gymmet stängdes. Jag var ledsen över detta eftersom jag var en flitig användare av bägge. Bastuns ena vägg är ett fönster med utsikt över vattnet och de förbipasserade isbergen.
Nästa höjdpunkt på resan blev camping på det antarktiska fastlandet. Antal platser är begränsat men vi hade tur och vann lotteriet. Jag kände mig ganska liten när jag campade på Antarktis.
På lite avstånd såg man knappt tälten mot de vidsträckta snötäckta slätterna.
Laviner och iskanter som lossnar är vanliga i området och någon gång i timmen smällde det hörbart. Starka vindar ven utanför tältet och jag hade svårt att sova. Mitt i natten gick jag ut i endast underställ för att besöka den provisoriska toaletten. Jag frös så jag skakade omsluten av iskalla antarktiska vindar, men utsikten var underbar.
Dagen därpå passerade vi sälar som vilade
samt vackra isberg
Vi skulle precis ge oss ut med kajak bland isbergen när kaptenen meddelade att resan avbryts med omedelbar verkan. Det tänkta besöket på Falklandsöarna ställdes in och istället satte vi kurs norrut mot Punta Arenas.
När vi gick in i Beaglekanalen gjordes ett nytt PCR-test av alla resenärer. Skeppsläkaren bad oss vänta i hytten en halvtimme efter testet. Ifall det blev positivt skulle de ringa.
Vi gick tillbaka till hytten. En kvart senare ringde telefonen.
Fortsättning följer …
Wow, den sista bilden är verkligen som ett vykort. Vackert!
Ja, det var en fantastisk upplevelse att stå uppe på däck och se ut över isbergen. Verkligheten var i det här fallet ännu bättre än fotot visar.
Jag har hundratals bilder från resan som jag ännu inte tittat igenom och där döljer sig säkert ytterligare en och annan guldklimp 😊