Den amerikanska dollarn har det här året varit en bra placering för svenska investerare. Har man hållit valutan på ett nollräntekonto har man fått en avkastning på drygt +9 % vilket bara är aningen sämre än svenska börsen.
Det finns dock ingen anledning att hålla dollar på nollräntekonto. En placerare som istället valt en investering som följt börsindexet S&P 500 har kunnat glädja sig åt en avkastning hittills i år omkring +28 %.
Idag uppmärksammar läsvärda New York Times att amerikanska obligationer i år slagit börsen med råge. Den som investerat i statsobligationer med 30 års löptid har från årsskiftet i svenska kronor räknat fått hela +39 % avkastning.
I min pensionsförsäkring från Alecta har jag både amerikanska aktier och obligationer, men jag har inte nämnvärt kunnat ta del av dollarförstärkningen eftersom förvaltaren valutakurssäkrar sina innehav. I min portfölj har jag däremot en del amerikanska aktier som gynnats.
Augusti månad närmar sig slutet och det har blivit dags för min första månadsrapport. Jag tänker rapportera hur väl jag uppfyller mina spar- och hälsomål. Däremot gör jag ingen uppdatering av portföljen varje månad. Det får räcka med en gång i kvartalet – då minskar även slumpmässigheten.
Nysparandet uppgick till 36 000 kronor. Jag satte in 10 000 konor till Lysa och använde resterande 26 000 för att amortera av min skuld hos Avanza. Rensat för engångsintäkter (bl.a. traktamente) blev sparandet ca 18 000 kronor. Jag är tyvärr inte säker på att jag kan hålla den nivån framöver då jag har haft lägre kostnader än vanligt den här månaden.
Hälsomålen har gått rätt så bra. Jag har klarat att inte dricka alkohol dag före arbetsdag såvida jag inte är på representation/motsvarande, men med det sagt har det blivit mycket av den senare varan. Dessutom har jag nått upp till ca 10 km per vecka i löpning.
På försök har jag ökat metforminet till 850 mg per dag. Jag tar allt i en enda dos på morgonen. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad.
En av mina strategier för att nå målet om 10 miljoner kronor innan år 2030 är att spara 10 tkr per månad i fondroboten Lysa. Det kommer sannolikt utgöra knappt hälften av mitt nysparande. Så varför inte allt?
Nao Robot från Robocup 2016
Lysa är i mitt tycke en utmärkt tjänst som ger en bra spridning av tillgångarna till en rimlig förvaltningskostnad och dessutom automatiskt balanserar om innehaven till en vald fördelning mellan aktier och räntor. De enda svagheterna jag kan se i fördelningen är att räntedelen är kraftigt överviktad mot svenska kronan samt att exponering mot fastigheter och ädelmetaller saknas.
I skrivande stund exponeras sparandet mot nedan uppräknade finansiella instrument. Procentsatserna är ungefärliga och summerar därför ej till 100 %.
Aktier
Vanguard Europa
15 %
Vanguard Nordamerika
15 %
Vanguard USA
15 %
Vanguard Tillväxtmarknader
10 %
Vanguard 4 300 småbolag
10 %
iShares USA
5 %
Vanguard Japan
5 %
Vanguard Asian och Australien
4 %
Öhman Sverige Marknad Hållbar
20 %
Räntor
XACT obligationer
17 %
Spiltan räntefond Sverige
17 %
AMF räntefond lång
17 %
Vanguard internationella obligationer
15 %
Öhman obligationsfond
14 %
Öhman realräntefond
10 %
Deutsche Bank globala högavkastande obligationer
10 %
Det är viktigt att förstå att man som sparare inte äger dessa tillgångar trots att de visas i depåöversikten när man loggar in. Det man äger hos Lysa är andelar i tre fonder: Lysa Aktier och Lysa Räntor samt Lysa Sverige Aktier. Dessa äger i sin tur de värdepapper som visas. Man måste därmed som sparare lita på att Lysa klarar av att särskilja vilken sparare som äger vilka tillgångar och att fonderna förvaltas på ett korrekt sätt. Det finns visserligen ett investerarskydd men det täcker bara summor upp till 250 000 kr.
Ifall man som sparare istället hade ägt alla tillgångar själv skulle namnet på spararen sannolikt finnas hos vart och ett av de finansiella institut som ställt ut tillgångarna, oavsett om det är börshandlade fonder eller certifikat. Det skulle troligen göra det möjligt att återföra tillgångarna även om Lysa skulle få problem med att reda ut vem som äger vilka tillgångar.
Avgifterna man får betala på runt 0,4 % per år är konkurrenskraftiga men inte försumbara, särskilt om man tar hänsyn till den schablonskatt som även kommer att belasta sparandet. Jag hoppas att Lysa kan pressa avgifterna ytterligare framöver, gärna ned till mer överkomliga 0,2 %.
Med ovanstående sagt erbjuder Lysa ändå ett utmärkt sätt att spara och jag känner mig inte orolig över att placera 10 tkr per månad hos fondroboten.
Jag vill inte dö och gör vad jag kan för att undvika ett sådant olyckligt utfall, men skulle det ändå ske vill jag helst undvika att mina surt intjänade pengar som redan skattats i flera varv decimeras ytterligare i arvsskatt, särskilt om pengarna går till ett land jag inte har någon direkt koppling till. Ändå är det här precis vad som kan hända om man som sparare inte är försiktig.
Sedan 2008 har Sverige inte längre ett arvs- och gåvoskatteavtal med USA. Det innebär att man som svensk medborgare blir skyldig att betala 35 % arvsskatt på den del av eventuella amerikanska tillgångar som överstiger 60 000 USD. Det räcker att surfa runt lite på bloggarna som jag länkar till i högerspalten för att hitta exempel på personer i riskzonen, inklusive mig själv. Jag håller dock merparten av mina amerikanska tillgångar i kapitalförsäkring och bör därför kunna klara mig undan arvsskatten.
Som trogna läsare vet har jag guld- och silvermynt som en krisreserv för ett hypotetiskt katastrofscenario där alla andra betalningsmöjligheter är uttömda. Det är bara en liten reserv men jag tänkte ändå att det kan vara intressant att undersöka hur mycket den är värd.
Amerikanska ”Gold Eagle”.
Jag har 14 guldmynt och 125 silvermynt om 1 uns vardera. Med dagens marknadspriser hamnar värdet på guldmynten någonstans runt 14×14 600 = 204 000 kr och på silvermynten kring 125*165 = 20 625 kr. Jag har fått en värdeökning på guldmynten medan silvermynten tappat kraftigt i värde sedan jag köpte dem år 2011. Totala värdet är alltså ca 225 000 kr.
Tills vidare ligger mynten och samlar damm i bankfacket. Förhoppningsvis behöver de aldrig användas i det syfte jag köpte dem.
Efter en tjänsteresa utomlands är jag nu tillbaka i Sverige. Det blev ett tidigt morgonflyg och inte många timmarnas sömn. Jag passade på att äta gratis frukost i loungen innan avfärd vilket sparade en liten slant.
Volvo 244. Av Rudolf Stricker – Eget arbete, CC BY-SA 3.0. Från Wikimedia Commons.
Att ha bil är dyrt och kan man klara sig utan är det nog allra bäst. Måste man ändå ha en bil verkar Herr Kronas tips om en billig bil som man servar själv ekonomiskt vettigt. Jag kör dock själv en relativt ny bil i halvmiljonklassen så jag får nog underkänt på den här punkten. Att familjen har en andra bil, även den relativt ny, hjälper väl knappast till i sammanhanget. Inte heller servar vi själva, men som uppsida åker vi förhoppningsvis säkrare än vi skulle ha varit i en äldre bil som inte är värd mer än 15-20 tkr
Men skam den som ger sig. År 2030, till vilket jag hoppas kunna spara ihop 10 miljoner kronor, lär våra bilar inte vara mycket värda. Något försök att serva bilarna själva lär det dock inte bli, om det nu ens är möjligt på en modern bil.
Läs gärna spartipsen på länken ovan om du inte gjort det ännu!
Ungefär 12 % av min portfölj, eller drygt 230 tkr, är investerat i biotechbolag. I en bloggosfär där utdelningsstrategier dominerar kan det tyckas underligt att jag investerar i bolag som inte lämnar utdelning och troligen misslyckas.
Strukturen hos myoglobin – ett muskelprotein som binder syre och järn.
Jag började intressera mig för biotechbolag efter att jag läst Jim Mellons och Al Chalabis bok Juvenescence. Boken argumenterar för att vi står i början av en revolution där det kroppsliga förfall vi kallar åldrande med växande framgång kommer att behandlas. Den potentiella kundgruppen är alla äldre människor på jorden. Bland dessa finns det många med hög köpkraft och marknaden för behandlingarna skulle kunna bli den enskilt största någonsin.
Jag hoppas att författarna har rätt men oavsett vilket är jag övertygad om att biotech kommer att växa kraftiga framöver till följd av de nya metoder och tekniker som utvecklas. Borta är snart tiden där man i en tidsödande process provade substans efter substans i hopp om att hitta ett nytt läkemedel. Bättre att behandlingar utvecklas utifrån en förståelse för sjukdomsförloppet.
Mina investeringar i biotechbolag kan i någon mening liknas med ett hagelskott. Jag som bas utgått från bolag som rekommenderas i Mellons och Chalabis bok samt kompletterat dessa med andra bolag jag själv tycker verkar intressanta. Eftersom huvuddelen av bolagen kommer att misslyckas och de flesta inte ger någon utdelning har jag valt att hålla dem i vanlig aktiedepå. Innan årsskiftet kommer jag att sälja förlorarna och använda likviden för att öka befintliga innehav eller köpa på mig nytt.
Jim Mellon har startat ett eget investmentbolag med samma namn som boken. Bland investeringarna återfinns många intressanta private equity företag i uppstartsfasen. Med lite tur kommer bolaget, Juvenescence Ltd, snart att börsintroduceras. Om så sker räknar jag med att köpa in mig.
En skolklass fotograferas i Tokyo. Foto: Basile Morin, CC BY-SA 4.0,
Japan är troligen det mest välorganiserade land jag haft nöjet att bo i. Här hittar man människor som tar sina arbeten på allvar, inte tar några genvägar, och levererar närmast perfekta resultat. När jag besökte ett av Sapporos bryggerier fick jag exempelvis se företaget säkerställa att varje flaska som produceras innehåller exakt rätt volym, varken en centiliter mer eller mindre. Japan är högteknologiskt och hem för kända storföretag som Nintendo, Sony och Toyota. Tågen går i tid och i hastigheter vi bara kan drömma om.
I maj 2007, ett tag efter att jag med viss sorg lämnat in mitt japanska uppehållstillstånd och fortsatt min slumpvandring på annat håll, briserade pensionsskandalen. Mer än 50 miljoner pensionsinsättningar kunde inte längre kopplas till enskilda pensionssparare. Pengarna fanns visserligen men ingen visste vem som ägde dem. Efter omfattande utredningar och detektivarbete har lejonparten av insättningarna kunnat knytas till enskilda sparare men tyvärr långt ifrån samtliga. Orsaken sägs ha varit en misslyckad datorisering av pappersbaserade arkiv.
Tillbaka nu till Sverige där skillnaden mellan kapitalförsäkring (KF) och investeringssparkonto (ISK) diskuterats utförligt på finansbloggar. Den för mig viktigaste skillnaden är att värdepapper i ISK är registrerade i mitt namn medan de i KF är registrerade i finansbolagets namn. Skulle en av våra nätmäklare drabbas av en korrupt databas och svårigheter att återställa säkerhetskopior riskerar innehaven i en KF, i likhet med de japanska pensionsinbetalningarna, att inte längre kunna kopplas till sina ägare. För innehav som hålls i en ISK finns ägarinformation på annat håll, troligen direkt hos företagen i det fall värdepapperen är vanliga aktier.
Betyder detta att värdepapper alltid bör hållas i ISK istället för KF? Nej, så enkelt är det inte. Det finns en del andra skillnaderna att hålla reda på. De flesta av dessa är väl beskrivna på annat håll och konsensus bland svenska finansbloggar tycks vara att utländska värdepapper ska hållas i KF. Fördelen med detta är att utländsk källskatt kan dras av mot finansbolagets deklaration. Har man utländska värdepapper i ISK krävs att man har egna kapitalinkomster att dra av emot. En annan mindre känd fördel med KF är att dödsboet troligen undkommer amerikansk arvsskatt. Äger man amerikanska tillgångar är man annars – som bosatt i Sverige – i normalfallet skyldig att betala arvsskatt på den del av tillgångarna som överskrider US$ 60 000.
Jag har mina huvudsakliga finansiella tillgångar hos de svenska nätmäklarna och en betydande andel av mina utländska innehav hålls i KF. Det innebär inte att jag ligger sömnlös på nätterna. Däremot skulle jag känna mig tryggare om min nätmäklarnas databas lagrades i flera datacenter, varav minst ett med hög säkerhet såsom Fortlax. Jag gissar dock att de sparat in på datalagringen och valt en enstaka leverantör med billiga priser och tvivelaktig säkerhet. Det kanske räcker, men hur säker är du egentligen på att din nätmäklares datalagring skulle överleva ett scenario liknande 1859 år solstorm, där de elektromagnetiska fälten blev så starka att det slog gnistor ur telegraferna, eller ett avsiktligt sabotage, kanske iscensatt av en missnöjd anställd eller en främmande makt?
Jag tar varje dag ett halvt gram metformin, en vanlig diabetesmedicin. Vissa dagar när jag inte motionerar tar jag ett helt gram uppdelat på morgon och kväll. Det är inget ovanligt i detta – förutom att jag inte har diabetes. Jag tar medicinen i ett försök att bromsa förloppet av en ännu allvarligare sjukdom, en sjukdom som obönhörligen bryter ned kroppen och har 100 % dödlighet.
Jag tar metformin som en medicin mot åldrande.
Den framlidne docenten och överläkaren Jörgen Boëthius beskriver i två läsvärda blogginlägg den huvudsakliga bakgrunden till att jag och andra hoppas kunna motverka åldrande med metformin:
Om jag kort sammanfattar inläggen skriver Jörgen i det första om en vetenskaplig studie (Bannister et al. 2014) där 90 463 matchade friska personer levde 15 % kortare än 78 241 patienter som behandlats med metformin och i det andra hävdar han att dessa tal är så stora att det nästan är otänkbart att den uppmätta skillnaden är fel.
I det som följer vill jag kritiskt granska dessa två påståenden. Om du inte är intresserad av sådant kan du nöja dig med min bedömning att Jörgen i huvudsak tycks ha rätt i det han skriver, med undantag för att han anger fel storlek på den matchade kontrollgruppen (90 463 avser alla friska individer; av dessa är 78 241 matchade mot metformingruppen).
Läser man studien ser man att individerna följdes under en tidsperiod som i genomsnitt var 2,8 år. Vissa följdes längre och andra kortare. Från Tabell 1 ser man att 78 241 av de friska personerna var matchade mot patienterna som tog metformin och att grupperna verkar tämligen lika sett till ålder, rökning och blodtryck. Det verkar dock finnas fler överviktiga i gruppen som tog metformin. Från Tabell 2 ser man att 2 669 av de friska personerna dog under de 2,24 år de i genomsnitt följdes medan 2 663 av patienterna som använde metformin dog under de 2,36 år de i genomsnitt följdes. Dödligheten i de två grupperna var därmed 14,4 och 15,2 per 1 000 personer och år. Patienterna som tog metformin hade alltså 5 % lägre dödlighet än de friska personerna de jämfördes mot. Det är förvånansvärt stort med tanke på hur liten skillnad man ser i Figur 2a i artikeln.
Kan denna skillnad ha uppstått av en slump. Ställer vi upp en matematisk modell där vi gör det förenklande antagandet att varje individ följs exakt 2 år och att individerna under denna tidsperiod dör oberoende av varandra med en fix sannolikhet per år får vi som sannolikhet (risk) att dö 1,44 % på ett år för patienter som tar metformin och 1,52 % på ett år för friska patienter. Sett över två år ökar sannolikheterna till 2,86 % respektive 3,02 %. Antalet som skulle dö under denna tvåårsperiod är i bägge grupperna binomialfördelat och fördelningarna ser ut som följer:
Som man kan se från figuren finns ett betydande men inte jättestort överlapp vilket stöder den uppmätta skillnaden. Som ett formellt test kan vi fråga hur stor chansen är att vi skulle få en dödlighet under 2,86 % i metformingruppen och över 3,02 % bland de friska om alla hade samma dödlighet på (2,86 + 3,02)/2 = 2,94 %? Det kan räknas ut och svaret är 8,8 % respektive 9,8 %. Eftersom händelserna är oberoende kan vi multiplicera ihop sannolikheterna och se att chansen bara är knappt 1 %. Även om det här formella testet inte är det bästa möjliga (exempelvis bör vi nog hellre titta på relativa eller absoluta skillnader) stöder det hypotesen att metformineffekten är sann.
Den andra frågan jag vill diskutera gäller dödligheten. Hur kan Jörgen påstå att de friska matchade personerna levde 15 % kortare än diabetikerna i metformingruppen när vi bara fastställt att de senare hade 5 % lägre dödlighet under en period på mindre än tre år? Det är här det blir klurigt. Författarna till artikeln har anpassat en ”parametric accelerated failure time (AFT) survival model” som tar hänsyn till ”age, Charlson co-morbidity index, gender, smoking status, prior antiplatelet therapy, prior lipid-lowering therapy, prior antihypertensive therapy, index year, and study arm”. Beskrivningen av detta är inte tillräcklig för att jag ska kunna återskapa den. Med den här statistiska modellen går det att beräkna överlevnadskvoter (survival time ratios; STR). I Figur 3 redovisas resultaten för olika grupper. För friska individer blir överlevnadskvoten 0.85 vilket styrker Jörgens påstående att de friska patienterna levde 15 % kortare än de med metformin behandlade diabetikerna. Jag är dock personligen skeptiskt till statistik analys som jag inte förstår och tar därför detta resultat med en nypa salt.
Sammanfattningsvis tycks Jörgen i stort ge en korrekt beskrivning även om han undviker att nämna att resultatet är en förutsägelse baserad på avancerad statistik analys, kanske för att budskapet ska bli tillgängligt för en bred allmänhet. Det är ledsamt att Jörgen inte längre är med oss. Jag hann aldrig träffa honom men uppenbarligen var han ovanligt vidsynt och tillhörde ett litet avantgarde bland svenska läkare och forskare som insett att åldrande är ett behandlingsbart tillstånd. Vegatus, det företag som han grundande, är fortsatt livskraftigt och söker du en högkvalitativ hälsokontroll tycker jag du bör ta en närmare titt på dem.
Jag löneväxlar sedan några år tillbaka till en traditionell pensionsförsäkring hos Alecta. Att jag valde Alecta beror på bolagets relativt sett höga aktieandel och, vid första anblicken, attraktiva geografiska fördelning av tillgångar. Drygt halva aktieinnehavet och en knapp tredjedel av fastighetsbeståndet är utländskt. Även hälften av de räntebärande tillgångarna är utländska, främst utgivna i Europa men även i USA.
Med denna geografiska diversifiering har jag känt mig tryggt förvissad om att min tjänstepension skulle behålla en betydande internationell köpkraft även om den svenska kronan drastiskt skulle tappa i värde mot andra valutor, vare sig det sker till följd av ekonomiska svårigheter eller ett väpnat angrepp mot Sverige som Försvarsberedningen ansåg inte längre kan uteslutas. Tyvärr var den trygghet jag kände oberättigad – troligen skulle jag förlora närmast allt.
Slår man upp Alectas årsredovisning för 2018 och läser Not 3 på sidan 75, högra spalten, ser man att bolaget valutakurssäkrar ”hela innehavet av utländska obligationer och fastigheter samt delar av det utländska aktieinnehavet”. Att Alecta valutakurssäkrar sina innehav kan låta tryggt och är det också ifall man främst bryr sig om pensionens nominella värde. Vill man däremot känna sig trygg om att kunna köpa något för pengarna, t.ex. en ny bil eller en semesterresa, är det högst oönskat. Dras Sverige in i krig tappar kronan – och därmed de valutasäkrade innehaven – troligen sitt värde.
Ett argument för valutakurssäkring är att de flesta svenska pensionärer har sina utgifter i svenska kronor. Jag håller med om att en betydande andel av pensionssparandet av detta skäl bör bindas till svenska kronan, men det bör nog inte vara mer än hälften av pensionssparandet. Dels är den allmänna pensionen redan garanterad i svenska kronor och dels påverkas flera vanliga utgifter på längre sikt mer av de större världsvalutorna än av svenska kronor.
Jag kommer till följd av Alectas höga valutaexponering mot svenska kronan upphöra med nya insättningar, men vad är alternativet? Jag har tills vidare valt AMF:s fondförsäkring. Det fungerar så länge jag är beredd att placera merparten av tillgångarna i aktier. När jag blir äldre vill jag dock börja flytta kapital till räntebärande tillgångar, men vad jag kan se finns det tyvärr inget valbart bolag som erbjuder räntefonder med tillgångar prissatta i andra valutor än den svenska kronan.