Varför tidiga insatser i en epidemi är oerhört viktiga

Figurtext: Bekräftade fall av covid-19 i Sverige – från c19.se. Röd linje är totalt antal fall och gul linje antal bekräftade fall per dag.


En aspekt jag upplevt saknats i den annars utförliga nyhetsrapporteringen kring det nya coronaviruset SARS-CoV-2 är varför tidiga åtgärder är så oerhört viktiga. När jag idag läst att även Sveriges statsepidemiolog inte inser detta känner jag att det är hög tid att skriva några ord. Ska jag sammanfatta det jag skriver nedan i en enda mening blir det följande:

Åtgärder som är otillräckliga för att i senare läge stoppa en pågående epidemi kan vara fullt tillräckliga om de sätts in i ett tidigt skede.

Något förenklat kan en epidemi delas in i tre faser: en initial etableringsfas med få smittade där slumpen i mångt och mycket är styrande, en exponentiell tillväxtfas med många smittande i vilken utvecklingen blir tämligen förutsägbar, och en utplaningsfas där en stor andel av befolkningen blivit immuna och epidemin därför klingar av. Sverige befinner sig nu någonstans i övergången mellan de två första faserna.

När man befinner sig i den exponentiella tillväxtfasen finns bara ett sätt att stoppa epidemin, om man inte vill vänta till utplaningsfasen. Man måste säkerställa att en infekterad person i genomsnitt inte smittar fler än en annan person. I medicinsk och vetenskaplig litteratur säger man att det grundläggande reproduktionstalet måste bli mindre än ett. I avsaknad av ett vaccin kan man uppnå detta genom att minska virusets möjligheter att spridas genom den typ av åtgärder som nu genomförs i bland annat Italien. Dessa åtgärder måste vidhållas tills dess att epidemin är helt utrotad, annars blommar den upp igen tills immunitet blivit tillräckligt utbredd.

Det är av två skäl mycket lättare att stoppa en epidemi när den befinner sig i den initiala etableringsfasen. Det första är att man kan använda kontaktspårning för att effektivt minska det grundläggande reproduktionstalet. Kontaktspårning är dock mycket resurskrävande och effektiviteten klingar snabbt av när antal samtida fall ökar. Det andra är att man tack vare slumpmässigheten kan lyckas stoppa epidemin även om det grundläggande reproduktionstalet är aningen större än ett. Åtgärder som är otillräckliga för att stoppa epidemin i den exponentiella tillväxtfasen kan alltså, tillsammans med kontaktspårning, vara fullt tillräckliga för att stoppa epidemin i den initiala tillväxtfasen.

Om de åtgärder man sätter in tidigt i den initiala tillväxtfasen är tillräckliga för att det grundläggande reproduktionstalet ska bli mindre än ett kan man nöja sig med detta. Når man inte hela vägen fram blir det avgörande att minimera antalet importfall för att maximera chansen att epidemin dör ut av slumpen. Det kan exempelvis göras genom att avråda från resor till länder med många smittade, sätta upp värmekameror vid inresor och stoppa alla direktflyg från länder med många smittade för att öka chansen att smittade upptäcks av värmekameror (längre restider ökar chansen att resenärerna utvecklar sjukdomen innan de passerar värmekameran). Utöver detta får man göra vad man kan för att de infekterade resenärer som inte upptäcks på flygplatsen inte ska sprida smittan vidare, t.ex. genom att uppmana dem att stanna hemma de första dagarna och vara uppmärksamma på symptom.

Sverige har tyvärr inte gjort något, förutom kontaktspårning. Som enda åtgärd har kontaktspårning inte räckt för att det grundläggande reproduktionstalet ska bli mindre än ett och nu väntar en exponentiell tillväxtfas som vårt sjukvårdssystem inte har kapacitet för.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.